Sviterna efter onsdagens skräckfilm sitter i, och tröttheten yttrar sig i form av ikeakassar i ansiktet.
Det var Paranormal Activity 3, det var skrik, gråt  och skratt. Ja, skratt. Medan jag skriker i ren skräck sitter Kristoffer och skrattar så att stolen skakar. Jag säger då det, han kan omöjligt vara av mänskligt blod!
Tur man har goa kompisar som lånar ut (läs; dumpar på mig för att slippa hålla) sina jackor till mig; med en vägg runt axlarna och en stor boll i knäet klarar man även den värsta spökattacken.

Min vana trogen kan jag dock inte sova efter skräckfilmer. Särskilt inte filmer av typen dörren-stängdes-av-sig-själv-och-en-osynlig-hand-drog-undan-täcket. Då är det en livrädd liten flicka som klamrar sig fast i sig själv (i brist på annat) under täcket, med en vaksam blick ut mot mörka hallen.

Tur är iallafall att även min 25-åriga kollega hade samma problem som jag efter Paranormal. Då känns det lite bättre...