Jag får väl ta och efterapa alla andra, och önska alla jag känner en riktigt God jul! Ja, även er som jag inte känner naturligtvis...

Dagen kommer likna alla andra jular, precis som det ska vara. Om ett par timmar knackar kusinerna på dörren, och vi placerar oss framför TV:n för att se på KALLE Anka, och ingen annan. Mina blickar kommer börja vandra bort mot godisbordet i hörnet, och fem minuter efter programmets början har jag ett vacker fat med godis framför mig. Självklart ska jag också begå det årliga misstaget att smaka på Paranötter.
Ack, paranötter, kanske världens äckligaste nöt. Och varje jul smakar jag på en, och varje jul sitter jag och grimaserar av förfäran. Nej det räcker inte ens med en gång varje jul. Det är varje gång jag får syn på den förbannade nöten! Man brukar ju säga att man lär sig av sina misstag, jo jag tackar jag...
(By the way har jag redan begått misstaget två gånger i år...på samma dag!)

Självklart ska somliga prata och alla andra hyscha, men det är inte jul utan den traditionen heller. Så småningom kommer nog mitt kusinbarn bli otålig på julklapparna under granen. (Vi skyller på honom i alla fall, i verkligheten kan ni nog gissa er till vem som blir otålig).

Till slut blir det julbord, och alla kommer äta tills de spricker. Sen tar de en portion till för "det är ju bara jul en gång om året". Mjo, en dag om året och en månad efter när man får stå ut med alla resterna.

Sen har vi nått fram till diskussionen med stort D: sjukvård. Tro det eller ej, varje gång, VARJE GÅNG, min släkt samlas så kommer denna diskussionen upp! Jag har aldrig under mitt sjuttonåriga liv varit med om ett undantag. Man börjar ju undra om inte den källan borde sina snart. Ni kan fråga mina kusiner, vi skrattar lika mycket varje gång, framför allt eftersom ingen part ändrar sina argument. Ni förstår, det blir alltid två läger i kriget. Det ena lägret består av min mamma, och det andra lägret består av min moster. Resten väljer sida lite halvdant, eller de som jag som blåvägrar att delta i diskussionen och agerar äkta svensk: de neutrala.
Diskussionen kommer växa i ljudstyrka, tills den blir så hög att stämningen sjunker lite. Den brukar avslutas med en smart själ som utbrister: "det är ingen idé att vi diskuterar det här". Man kan ju tycka att de borde komma ihåg från alla andra jular, men vi gillar inte riktigt det i vår släkt.
Stämningen blir pressad, ända tills någon kommer på den briljanta iden att spela TP! TP, den årliga räddaren av släktens jul.

Det laget som jag är med i vinner alltid. Okej, jag ÖNSKAR att det laget alltid vinner.

Efter en trevlig kväll trots alla dispyter åker alla familjer hem till sig och börjar planera inför nästa jul, finslipa sina argument och hoppas på en vinst nästa år.

GOD JUL önskar Julia!