Lydia och jag satt och snackade på i vanlig anda, den här gången om vilka dagar det är okej att  vara emo på.
Idag är det SÄRSKILT tillåtet kom hon på, för det är SKÄRtorsdagen!

(Se där Lydde, nu fick du crediten;) NU är du almost famous)!!!



OM någon tar illa upp så är det här ett SKÄMT och jag skär mig inte;)

Alla har vi våra rädslor, något som kan få oss helt paralyserade av fasa bara vi tänker på det. Jag har två så stora rädslor, den ena är att sluta upp ensam, och den andra är att dö. Låter kanske konstigt med tanke på att jag bara är sjutton år, men så är det. Den rädsla som påverkar mig mest är nog ändå rädslan för ensamhet.

Det finns för mig ingen hemskare tanke än tanken på att inte ha någon. Att vara dömd att vara ensam resten av livet. Vad händer när föräldrarna är döda? Och låt oss vara ärliga; de flesta av de vänner du har nu kommer du inte att ha kvar resten av livet. Många kommer försvinna medan en del stannar kvar, men tänk om inga nya tillkommer? Tänk om man sitter själv när man blir gammal.

Det är inte bara själva tanken att bli ensam, utan vad som händer med en när man blir det. När man lämnas åt sig själv kommer tankarna fram. Åtminstone för mig. Man tänker på saker som man inte mår bra av, som man inte borde tänka, men som ensamheten styr över. Jag är inte någon positiv person i vanliga fall, men ensam blir jag tio gånger värre. Då riktigt känner jag hur ensamheten slukar mig i ett svart hål, och där nere på botten lurar de tankar som jag trängt undan för att slippa hantera. Att hamna i det hålet för alltid är min största rädsla. Att hamna där man inte längre styr över sina känslor, utan där det enda som dominerar är ensamheten

Med rädslan för ensamhet medföljer rädslan för att bli gammal. Snart är det jag som sitter på ett vårdhem och behöver hjälp med att borsta tänderna, snart är det jag som barnen reser sig för på bussen, snart är det jag som inte minns vart jag bor. Jag har grym respekt för äldre människor, och jag kan drabbas av dåligt samvete om jag springer förbi en äldre dam, bara för att jag tänker: ”jag kan springa, men det kan inte hon”.

Alla känner vi oss ensamma vid något tillfälle. Den känslan är lika illa som känslan av besvikelse, som jag skrivit om förut. Att vara ensam känns som att befinna sig i en egen bubbla, med uppfattning av att tiden går långsammare. I en bubbla där ingen annan förstår en, och dit ingen annan når. Och den enda som kan ta dig ur den är du själv. Och den melankoli som ensamheten medför, gör det oerhört svårt att klara av det.

Konsten är att inte hamna där. Och nyckeln till att lära sig konsten är att finna rätt vänner. Vänner som genuint och ärligt bryr sig, och som aldrig lämnar ens sida. Sådana vänner är sällsynta enligt min erfarenhet, och därför är det viktigt att ta väl hand om dem när du väl funnit dem.

I många lägen när allt känns tungt och motigt vill man bara ge upp. Lägga skorna på hyllan och ägna sig åt saker som går bra. Sådana lägen är riktigt jobbiga. För då måste man överväga vad som egentligen betyder något för en. Ska ett par veckors tufft arbete få vinna över flera år som varit roliga? Något som betytt mycket för en och som hjälpt en komma förbi hårda lägen inom andra områden.

Själva grejen är att om man ger upp en gång så fortsätter man så.  Och det håller inte. Det är så fruktansvärt lätt att tänka ”jag väljer det enkla alternativet”. Genom hela livet kommer man drabbas av motgångar, det finns inget sätt att undvika dem på (även om vissa verkar ha omåttlig tur), och man kan lika gärna lära sig att kämpa med en gång. Det kan bli livsavgörande för dig.

Mitt enda motto i livet är att aldrig ge upp.
Jag är en riktigt envis jäkel, och att ge upp är det sista alternativet som finns för min del. Det är som om jag har någon inbyggd mekanism som inte låter mig göra det, och att tvingas ge upp är för mig den ultimata förnedringen. Finns ingenting värre. Ändå är man nära att trilla dit ibland.

Så oavsett vad det är som känns tungt, skolan, privatliv eller hobbyn så ge aldrig upp. Det kommer bättre tider, även om det känns osannolikt nu! Tro mig!


Aldrig sluta kämpa, aldrig sluta kämpa, aldrig sluta kämpa...

Detta inlägg är dedikerat till er som behöver tas ner på jorden för att fatta att ni inte är större eller präktigare än någon annan. Om inte det här får er att inse er ringa storlek är ni hopplöst förlorade…
Passar ni inte in på den beskrivningen kan ni ju bara läsa för nöjes skull! ;D 

Jag antar att du är en normaltstor människa, ca 170cm lång. Du bor antagligen i en ort eller i en stad. Din stad är bara en av flera hundra i Sverige.

Vårt avlånga land är ungefär 157 mil långt. Om du skulle gå i normal takt skulle det ta dig nära på 260 timmar att gå från norr till söder. Väg nu in att jorden har ca 200 länder, och Sverige är ett land med ganska liten storlek. Sverige utgör faktiskt bara 0,088% av jordens totala area.

Följer du ekvatorns väg runt jorden hamnar slutlängden på 40 075km. Om man hade placerat ut personer av din längd vilket jag antog är cirka 170 cm hade det krävts 23 573 529 personer för att täcka denna sträcka. Jordens radie är 6371 km, vilket innebär att man kunnat gräva ett hål fyra gånger Sveriges längd innan man når jordens mitt. Det hade tagit dig ca 43 dygn om du gått från jordytan in till mitten. Detta förutsätter att du inte pausar under hela vandringen.

Jorden är en av nio planeter i vårt solsystem (medräknat att Pluto är en planet). Av dessa är den största planeten Jupiter, en planet som har en massa 318 ggr större än Jordens. Jupiter har en volym som rymmer 1321 Jordar. Jupiters avstånd till solen är drygt 5AE. En AE (Astronomisk Enhet) motsvarar 150 miljoner kilometer.

Icke att förglömma ligger Pluto längst ut i vårt solsystem, ett avstånd på 39 AE från solen. Pluto ligger alltså 5850 miljoner kilometer från solen.

Den stjärna som ligger närmast oss bortsett från solen heter Alfa Centauri och ligger 4 ljusår ifrån oss. Ett ljusår är 63 241 AE, eller 9 486 150 000 000 km (ca 9,49 biljoner km).

Solen är dessutom bara en stjärna i vår galax, Vintergatan. Totalt sett innehåller Vintergatan cirka 400 miljarder stjärnor. Varje stjärna har möjligheten att ha ett eget solsystem, vilket många har, det vill säga att varje stjärna har möjligheter till planeter med liv på. Vår närmsta galaxgranne är Andromedagalaxen, en galax på ett avstånd av ca 2,2 miljoner ljusår. Andromedagalaxen är det sista objekt som går att se med blotta ögat.

Andromedagalaxen och Vintergatan är bara två av cirka 30-40 galaxer i en grupp som kallas den lokala galaxhopen. Denna galaxhop är mellan 5-10 miljoner ljusår rakt över. 

Du är alltså ungefär 2,24* 10^-15  % av den lokala galaxgruppens storlek.

Detta är dock inte det största. Vår lokala galaxhop är bara en pytteliten del av alla galaxer som faktiskt finns, gemensamt kallade en superhop av galaxer. Den innehåller tiotusentals galaxer av varierande storlek, vissa större än vår. En superhop är flera hundratals miljoners ljusår i utbredning.

Till råga på det så påstås universum vara oändligt. Att ens tro att vi skulle vara de enda varelserna i universum är absurt enligt mig.

Tänk vad mycket outforskat det finns. Och vi tyckte det var ett stort steg när den första människan satte foten på månen...

Något som slog mig idag är hur sjukt mycket man låter sig påverkas av andra. Det finns ju egentligen ingenting man gör utan att någon annan har ett finger med i spelet. Eller jag vet inte, kanske bara talar för mig själv. Jag får åtminstone den där känslan av att jag bara vill göra precis som jag vill, utan att behöva anpassa mig till någon annan. Om det är något som jag inte vill göra borde jag ha möjligheten att slippa. Men alltid är det någon som blir sur. Eller ännu värre, besviken.

För ärligt talat, finns det något värre än att få reda på att någon är besviken på en? För mig är det den absolut värsta känslan man kan uppleva, att känna att man gjort någon annan besviken, att man inte levt upp till personens förväntningar. Tänk vad man påverkas av det ändå. I en drömvärld hade man inte brytt dig. Man kan allt säga att man inte bryr sig, men det gör man. Till och med de som inte bryr sig bryr sig, de är bara mycket skickliga på att ljuga för sig själva.

Ibland har jag funderat på hur underbart det hade varit att vara eremit. Leva helt för sig själv, utan att någon ska kunna påverka en åt ett håll man inte är intresserad av att gå. Ensambarn som jag är har jag vant mig lite. Oj vad det lät som om jag har levt själv i en stuga i skogen utan föräldrar och utan socialt umgänge. Inte riktigt så kanske. Men det blir ändå en annan grej än om man har ett syskon omrking sig 24/7. Självklart hade man inte orkat med att leva helt själv i hela sitt liv, men nog lockar tanken ibland.

Eller att vara besviken själv. Att vara besviken PÅ sig själv kan jag stå ut med, men att vara besviken på någon annan är en hemsk känsla. Det är hemskt att känna så också. Det innebär ju att man har haft för höga förhoppningar om någon, och att man bara genom att vara besviken på personen gör honom/henne ledsen. Besvikelse är den värsta känslan i mina ögon.

Nej, fy för att vara en besvikelse. Hellre är jag källan till ett vredesutbrott eller ett hatobjekt än att vara anledningen till att någon blir besviken.

Nu är det då dags att välja vilken riktning den här bloggen ska ta. Ostrukturerade saker är nämligen  hemskt oattraktivt! Som den bloggtönt jag är så följer jag ju cirka 10-12 bloggar om dagen, av vilka samtliga minus två är av samma genre.

Idén är ju att det här ska bli ett ställe med lite tunga texter som det så fint heter, där jag skriver precis vad som cirkulerar i mitt huvud för ögonblicket. Dessvärre är det här stackars huvudet ganska tomt för tillfället! Fast där talade jag osanning, det är snarare sprängfyllt, men inte med något som är relevant för någon annan än mig själv.

Egentligen har jag en hel drös ämnen jag skulle kunna skriva mycket om ,men att få ner tankar i en läsbar text kan vara svårare än vad man tror. När dessutom ingen annan än jag läser dem sitter motivationen djupt inne också! Tekniskt sett skulle man kunna se det här som en schizofren stackares dagbok. Sitta här och skriva för sig själv, vad är det för stil.

Hur som helst, den där provocerande genren är något som lockar. Och inte provocerande a la ”Jag-hatar-allt-som-rör-sig-och-skriver-gärna-om-det”, utan mer lite sådär allmänt kritiserande.

Det här tåls att tänka på, och jag antar att bara tiden vet svaret. Vi får väl se!!