Alla har vi våra rädslor, något som kan få oss helt paralyserade av fasa bara vi tänker på det. Jag har två så stora rädslor, den ena är att sluta upp ensam, och den andra är att dö. Låter kanske konstigt med tanke på att jag bara är sjutton år, men så är det. Den rädsla som påverkar mig mest är nog ändå rädslan för ensamhet.

Det finns för mig ingen hemskare tanke än tanken på att inte ha någon. Att vara dömd att vara ensam resten av livet. Vad händer när föräldrarna är döda? Och låt oss vara ärliga; de flesta av de vänner du har nu kommer du inte att ha kvar resten av livet. Många kommer försvinna medan en del stannar kvar, men tänk om inga nya tillkommer? Tänk om man sitter själv när man blir gammal.

Det är inte bara själva tanken att bli ensam, utan vad som händer med en när man blir det. När man lämnas åt sig själv kommer tankarna fram. Åtminstone för mig. Man tänker på saker som man inte mår bra av, som man inte borde tänka, men som ensamheten styr över. Jag är inte någon positiv person i vanliga fall, men ensam blir jag tio gånger värre. Då riktigt känner jag hur ensamheten slukar mig i ett svart hål, och där nere på botten lurar de tankar som jag trängt undan för att slippa hantera. Att hamna i det hålet för alltid är min största rädsla. Att hamna där man inte längre styr över sina känslor, utan där det enda som dominerar är ensamheten

Med rädslan för ensamhet medföljer rädslan för att bli gammal. Snart är det jag som sitter på ett vårdhem och behöver hjälp med att borsta tänderna, snart är det jag som barnen reser sig för på bussen, snart är det jag som inte minns vart jag bor. Jag har grym respekt för äldre människor, och jag kan drabbas av dåligt samvete om jag springer förbi en äldre dam, bara för att jag tänker: ”jag kan springa, men det kan inte hon”.

Alla känner vi oss ensamma vid något tillfälle. Den känslan är lika illa som känslan av besvikelse, som jag skrivit om förut. Att vara ensam känns som att befinna sig i en egen bubbla, med uppfattning av att tiden går långsammare. I en bubbla där ingen annan förstår en, och dit ingen annan når. Och den enda som kan ta dig ur den är du själv. Och den melankoli som ensamheten medför, gör det oerhört svårt att klara av det.

Konsten är att inte hamna där. Och nyckeln till att lära sig konsten är att finna rätt vänner. Vänner som genuint och ärligt bryr sig, och som aldrig lämnar ens sida. Sådana vänner är sällsynta enligt min erfarenhet, och därför är det viktigt att ta väl hand om dem när du väl funnit dem.