I många lägen när allt känns tungt och motigt vill man bara ge upp. Lägga skorna på hyllan och ägna sig åt saker som går bra. Sådana lägen är riktigt jobbiga. För då måste man överväga vad som egentligen betyder något för en. Ska ett par veckors tufft arbete få vinna över flera år som varit roliga? Något som betytt mycket för en och som hjälpt en komma förbi hårda lägen inom andra områden.

Själva grejen är att om man ger upp en gång så fortsätter man så.  Och det håller inte. Det är så fruktansvärt lätt att tänka ”jag väljer det enkla alternativet”. Genom hela livet kommer man drabbas av motgångar, det finns inget sätt att undvika dem på (även om vissa verkar ha omåttlig tur), och man kan lika gärna lära sig att kämpa med en gång. Det kan bli livsavgörande för dig.

Mitt enda motto i livet är att aldrig ge upp.
Jag är en riktigt envis jäkel, och att ge upp är det sista alternativet som finns för min del. Det är som om jag har någon inbyggd mekanism som inte låter mig göra det, och att tvingas ge upp är för mig den ultimata förnedringen. Finns ingenting värre. Ändå är man nära att trilla dit ibland.

Så oavsett vad det är som känns tungt, skolan, privatliv eller hobbyn så ge aldrig upp. Det kommer bättre tider, även om det känns osannolikt nu! Tro mig!


Aldrig sluta kämpa, aldrig sluta kämpa, aldrig sluta kämpa...

Det är lov, så vad gjorde jag idag? Gick till skolan...

Det är sorgligt, det är patetiskt och det är sant. Johan hade satt upp kemihandledning idag och eftersom jag inte hade något bättre för mig så gick jag upp klockan sju imorse för att åka dit. Nu har jag nästan förlorat min rätt att gnälla när vi inte har lov, det borde finnas en gränns vid vilken man förlorar sin sån rätt va?

Sen gick Fredrika och jag till Burger King, och på väg därifrån så gjorde Freddan BK en bricka fattigare när hon råkade slänga den i papperskorgen. Inte så kul nu kanske, men då hade vi riktigt skoj åt det!
Vidare till stadsbiblioteket med Linn, innan jag åkte hem.

Nu försöker jag ladda inför matchen mot IBK Göteborg. Med den svackan jag är inne i kan det knappast gå mer än på ett sätt, hoppas att resten av mitt lag är på topp. Det brukar de vara!

Läste för övrigt en helt efterbliven artikel på Aftonbladet idag, om en kvinna som svalt 78 silverbestick. Sen fick hon tydligen ont i magen, klen tjej uppenbarligen. Lite stål kan väl vem som helst äta! Nåja, smaken är som baken. 

                          YUMMY!                

Ja, nedanstående inlägg bevisar vad som händer med mig när jag blir lämnad ensam!

Dagen har bjudit på diverse saker, det började med att Lydia och Jennie kom hit. Vi bakade kladdkaka, särskilt kladdg vet jag inte om den blev, men god som tusan! Som vanligt när vi är på vårt konstiga humör så kan vad som helst hända. Den här gången lyckades vi hålla oss i skinnet. Enligt oss iallafall.

Sedan kom Emelie farandes från Lerum. Efter ett slag kom också Karin.  Så det har varit en rolig dag med mycket skratt!

Nu sitter jag för mig själv, har lite väl mycket astronomiska mått i huvudet, men det funkar. Kladdkakan är sen länge slut och jag har ofattbart ont i magen. Undrar varför...

                                          

Detta inlägg är dedikerat till er som behöver tas ner på jorden för att fatta att ni inte är större eller präktigare än någon annan. Om inte det här får er att inse er ringa storlek är ni hopplöst förlorade…
Passar ni inte in på den beskrivningen kan ni ju bara läsa för nöjes skull! ;D 

Jag antar att du är en normaltstor människa, ca 170cm lång. Du bor antagligen i en ort eller i en stad. Din stad är bara en av flera hundra i Sverige.

Vårt avlånga land är ungefär 157 mil långt. Om du skulle gå i normal takt skulle det ta dig nära på 260 timmar att gå från norr till söder. Väg nu in att jorden har ca 200 länder, och Sverige är ett land med ganska liten storlek. Sverige utgör faktiskt bara 0,088% av jordens totala area.

Följer du ekvatorns väg runt jorden hamnar slutlängden på 40 075km. Om man hade placerat ut personer av din längd vilket jag antog är cirka 170 cm hade det krävts 23 573 529 personer för att täcka denna sträcka. Jordens radie är 6371 km, vilket innebär att man kunnat gräva ett hål fyra gånger Sveriges längd innan man når jordens mitt. Det hade tagit dig ca 43 dygn om du gått från jordytan in till mitten. Detta förutsätter att du inte pausar under hela vandringen.

Jorden är en av nio planeter i vårt solsystem (medräknat att Pluto är en planet). Av dessa är den största planeten Jupiter, en planet som har en massa 318 ggr större än Jordens. Jupiter har en volym som rymmer 1321 Jordar. Jupiters avstånd till solen är drygt 5AE. En AE (Astronomisk Enhet) motsvarar 150 miljoner kilometer.

Icke att förglömma ligger Pluto längst ut i vårt solsystem, ett avstånd på 39 AE från solen. Pluto ligger alltså 5850 miljoner kilometer från solen.

Den stjärna som ligger närmast oss bortsett från solen heter Alfa Centauri och ligger 4 ljusår ifrån oss. Ett ljusår är 63 241 AE, eller 9 486 150 000 000 km (ca 9,49 biljoner km).

Solen är dessutom bara en stjärna i vår galax, Vintergatan. Totalt sett innehåller Vintergatan cirka 400 miljarder stjärnor. Varje stjärna har möjligheten att ha ett eget solsystem, vilket många har, det vill säga att varje stjärna har möjligheter till planeter med liv på. Vår närmsta galaxgranne är Andromedagalaxen, en galax på ett avstånd av ca 2,2 miljoner ljusår. Andromedagalaxen är det sista objekt som går att se med blotta ögat.

Andromedagalaxen och Vintergatan är bara två av cirka 30-40 galaxer i en grupp som kallas den lokala galaxhopen. Denna galaxhop är mellan 5-10 miljoner ljusår rakt över. 

Du är alltså ungefär 2,24* 10^-15  % av den lokala galaxgruppens storlek.

Detta är dock inte det största. Vår lokala galaxhop är bara en pytteliten del av alla galaxer som faktiskt finns, gemensamt kallade en superhop av galaxer. Den innehåller tiotusentals galaxer av varierande storlek, vissa större än vår. En superhop är flera hundratals miljoners ljusår i utbredning.

Till råga på det så påstås universum vara oändligt. Att ens tro att vi skulle vara de enda varelserna i universum är absurt enligt mig.

Tänk vad mycket outforskat det finns. Och vi tyckte det var ett stort steg när den första människan satte foten på månen...

Något som slog mig idag är hur sjukt mycket man låter sig påverkas av andra. Det finns ju egentligen ingenting man gör utan att någon annan har ett finger med i spelet. Eller jag vet inte, kanske bara talar för mig själv. Jag får åtminstone den där känslan av att jag bara vill göra precis som jag vill, utan att behöva anpassa mig till någon annan. Om det är något som jag inte vill göra borde jag ha möjligheten att slippa. Men alltid är det någon som blir sur. Eller ännu värre, besviken.

För ärligt talat, finns det något värre än att få reda på att någon är besviken på en? För mig är det den absolut värsta känslan man kan uppleva, att känna att man gjort någon annan besviken, att man inte levt upp till personens förväntningar. Tänk vad man påverkas av det ändå. I en drömvärld hade man inte brytt dig. Man kan allt säga att man inte bryr sig, men det gör man. Till och med de som inte bryr sig bryr sig, de är bara mycket skickliga på att ljuga för sig själva.

Ibland har jag funderat på hur underbart det hade varit att vara eremit. Leva helt för sig själv, utan att någon ska kunna påverka en åt ett håll man inte är intresserad av att gå. Ensambarn som jag är har jag vant mig lite. Oj vad det lät som om jag har levt själv i en stuga i skogen utan föräldrar och utan socialt umgänge. Inte riktigt så kanske. Men det blir ändå en annan grej än om man har ett syskon omrking sig 24/7. Självklart hade man inte orkat med att leva helt själv i hela sitt liv, men nog lockar tanken ibland.

Eller att vara besviken själv. Att vara besviken PÅ sig själv kan jag stå ut med, men att vara besviken på någon annan är en hemsk känsla. Det är hemskt att känna så också. Det innebär ju att man har haft för höga förhoppningar om någon, och att man bara genom att vara besviken på personen gör honom/henne ledsen. Besvikelse är den värsta känslan i mina ögon.

Nej, fy för att vara en besvikelse. Hellre är jag källan till ett vredesutbrott eller ett hatobjekt än att vara anledningen till att någon blir besviken.

De människor jag aldrig kommer att förstå mig på, det är de som ständigt tror att de är bättre än resten av befolkningen. Som tydligen ser sig själva upphöjda på någon slags piedestal med en tiara på huvudet och tusentals personer som knäböjer framför dem. De måste ju uppenbarligen se något i sig själva som inte jag ser?

Den här ilskan är såklart inte tagen ur luften, det finns en person som är precis så  illa däran som jag beskriver, om inte värre. Hur han kan lasta över sina egna arbten och bekymmer på oskyldigt folk som egentligen inte har med det att göra, det går över mitt förstånd. Som anklagar de för att förstöra för ett tjugotal personer trots att det är han som har klantat till det (igen), det går över mitt förstånd. Hur har han mage till det?

Hade han varit duktig hade man kunnat ha lite överseende med hans beteende, men när han dessutom är helt inkompetent på det han gör, trots att han påstår sig ha full kontroll, det gör det inte enklare. Han skäller på oss. Han skäller på oss. Och det värsta av allt, han har ta mig tusan lyckats trycka ner varenda en av de inblandade personern i tåspetsarna på sina skor. Och sen undrar han varför man inte kommer? Tänk på det ett tag du!

Nu är det då dags att välja vilken riktning den här bloggen ska ta. Ostrukturerade saker är nämligen  hemskt oattraktivt! Som den bloggtönt jag är så följer jag ju cirka 10-12 bloggar om dagen, av vilka samtliga minus två är av samma genre.

Idén är ju att det här ska bli ett ställe med lite tunga texter som det så fint heter, där jag skriver precis vad som cirkulerar i mitt huvud för ögonblicket. Dessvärre är det här stackars huvudet ganska tomt för tillfället! Fast där talade jag osanning, det är snarare sprängfyllt, men inte med något som är relevant för någon annan än mig själv.

Egentligen har jag en hel drös ämnen jag skulle kunna skriva mycket om ,men att få ner tankar i en läsbar text kan vara svårare än vad man tror. När dessutom ingen annan än jag läser dem sitter motivationen djupt inne också! Tekniskt sett skulle man kunna se det här som en schizofren stackares dagbok. Sitta här och skriva för sig själv, vad är det för stil.

Hur som helst, den där provocerande genren är något som lockar. Och inte provocerande a la ”Jag-hatar-allt-som-rör-sig-och-skriver-gärna-om-det”, utan mer lite sådär allmänt kritiserande.

Det här tåls att tänka på, och jag antar att bara tiden vet svaret. Vi får väl se!!