"Gör som 2416 andra idag: Skaffa en egen blogg."
Just den rubriken mötte mig när jag skulle registrera den här bloggen på blogg.se.

Varje dag följer tusentals personer de inlägg som Kenza, Stina-Lee och Paow skriver, och drömmer om att bli lika stora som dem bara genom att sätta sina ord på pränt. Som den halv-pessimist jag är ska jag döda allt ert hopp. Varje dag skapas alltså runt 2000 bloggar, ca 14000 bloggar i veckan, och 56000 i månaden...ja, ni ser vart jag vill komma. Sannolikheten att just din eller min blogg ska upptäckas är extremt liten.

Men trots den minimala sannolikheten så skaffar sig ett par tusen människor nya bloggar varje dag, säkerligen i hopp om att nå ut. Många anonyma bloggare hävdar antagligen att de bloggar för att få utlopp för tankar och nya ideer utan att bli dömda av folk de känner. Kanske är det så, men jag tror att det finns någon mer drivkraft som ger en infallet att driva en blogg. Om det kvittar en ifall folk läser eller inte kan man ju skriva dagbok?

Personligen tror jag att det är känslan av att bli sedd som driver en. Den där lilla vissheten av att man finns någonstans där ute i vimlet, tillgänglig för alla, bara man letar på rätt ställe. För meningslöshet och känslan av att vara osynlig är något som ingen vill erfara.

Den här bloggen kommer inte bli som alla andra. Eller, troligen är det just vad den kommer bli. Jag kommer skriva om precis samma struntprat som alla andra bloggare, bara det att jag väljer att se på det ur en annan synvinkel. Min blogg är unik, även om ingen mer än jag kommer veta det. Det här är ingen modeblogg, inte matblogg och inte en blogg som provocerar. Det är en blogg som filosoferar.

Om någon hittar hit är det bara trevligt, men vad gör det för egentlig skillnad?

Jag ljuger om jag säger att jag inte vill att folk ska ta del av mina reflektioner, för vem vill inte bli skild från mängden som något unikt? Antagligen kommer ingen bry sig, men det är ju lite det som är spänningen...

Think about it