Något som slog mig idag är hur sjukt mycket man låter sig påverkas av andra. Det finns ju egentligen ingenting man gör utan att någon annan har ett finger med i spelet. Eller jag vet inte, kanske bara talar för mig själv. Jag får åtminstone den där känslan av att jag bara vill göra precis som jag vill, utan att behöva anpassa mig till någon annan. Om det är något som jag inte vill göra borde jag ha möjligheten att slippa. Men alltid är det någon som blir sur. Eller ännu värre, besviken.

För ärligt talat, finns det något värre än att få reda på att någon är besviken på en? För mig är det den absolut värsta känslan man kan uppleva, att känna att man gjort någon annan besviken, att man inte levt upp till personens förväntningar. Tänk vad man påverkas av det ändå. I en drömvärld hade man inte brytt dig. Man kan allt säga att man inte bryr sig, men det gör man. Till och med de som inte bryr sig bryr sig, de är bara mycket skickliga på att ljuga för sig själva.

Ibland har jag funderat på hur underbart det hade varit att vara eremit. Leva helt för sig själv, utan att någon ska kunna påverka en åt ett håll man inte är intresserad av att gå. Ensambarn som jag är har jag vant mig lite. Oj vad det lät som om jag har levt själv i en stuga i skogen utan föräldrar och utan socialt umgänge. Inte riktigt så kanske. Men det blir ändå en annan grej än om man har ett syskon omrking sig 24/7. Självklart hade man inte orkat med att leva helt själv i hela sitt liv, men nog lockar tanken ibland.

Eller att vara besviken själv. Att vara besviken PÅ sig själv kan jag stå ut med, men att vara besviken på någon annan är en hemsk känsla. Det är hemskt att känna så också. Det innebär ju att man har haft för höga förhoppningar om någon, och att man bara genom att vara besviken på personen gör honom/henne ledsen. Besvikelse är den värsta känslan i mina ögon.

Nej, fy för att vara en besvikelse. Hellre är jag källan till ett vredesutbrott eller ett hatobjekt än att vara anledningen till att någon blir besviken.