Idag har jag bevisat att jag är ett riktigt freak en gång för alla.

Jag har alltid varit sådan att jag får för mig att hjälpa små djur som jag upptäcker ser lite hjälplösa ut. Det kan vara en snigel som ligger mitt på vägen och bara ber om att bli överkörd, en skalbagge som hamnat på rygg och sprattlar hjälplöst, eller som idag; en fluga som drar på sig hjärnskakning efter hjärnskakning i sina försök att krossa sig igenom sidorutan på bussen.

Jag satt själv på mitt säte (som tur var), när jag upptäckte det lilla livet på rutan. Först satt jag och iakttog honom (bergis en kille), smålog lite, och sen helt plötsligt fick jag fruktansvärt dåligt samvete! Stackars lilla fluga! Föreställ er själva, glatt traskar ni omkring på stan och helt plötsligt finns det en osynlig spärr framför er som hindrar er från att komma någonstans!! Panik! Det är galet vilka samvetskval jag kan få för så små djur, nästan så jag börjar gråta. Helt seriöst verkligen, det är jättelarvigt men sån är jag.

Så hur som helst, jag försöker fånga den lilla flugan (nämnde jag att det var en bananfluga?) för att ta med den utanför bussen och släppa ut den i friheten. Snabb var han, den lilla rackarn, nästan så jag fick planera en helt ny jaktstrategi för att få tag på 'na.

Frenetiskt flyger mina händer över rutan, innan han äntligen sitter på mitt finger. Snabbt som attan kupar jag handen för att behålla honom där inne. Det är då jag kommer på Problem nr 1.

Problem nr 1:
Min väska ligger i knäet. Hur reser jag mig upp utan att förflytta väskan eftersom jag har "händerna fulla"?

Lösning: Snabbt! Tretusen km/h bort med ena handen, ner med väskan på sätet brevid, tillbaka med handen och kontrollera så flugan sitter kvar. 1-0 till Julia!

Problem nr 2:
Stoppknappen! Crap! Jag måste ju trycka på stopp!

Lösning: Med kupade händer som en jävla idiot trycker jag knogarna mot stoppknappen bakom mig. Vad sa du? Nejnej, klart inte folk stirrade!

Problem nr 3:
Ta sig fram i bussen utan stöd från händerna i nerförsbacke under rullning och karftig inbromsning.
Lösning: Ja du. Jag såg nog full ut.


Slutligen hade jag tagit mig av bussen, med lilla Per lyckligt inne i handen. (Ja. Jag döpte honom till Per. Något fel på det?) Jag kommer ut, öppnar handen och förväntar mig en supersnabb fluga som överlyckligt kastar sg mot skyn med utbredda vingar!

Hallå?

Flugan? Flyg? Flax flax? Inte?

Den jäkeln sitter kvar. Bara att ställa sig vid en buske och försöka tvinga honom av handen ner på ett blad. Slutligen lyckas jag, och mitt uppdrag är slutfört! Mission accomplished, finito!

Med ett segersmajl på läpparna och en odrägligt nöjd min vänder jag mig om. Där står två små flickor i tioårsåldern och skrattar och stirrar på mig. Flinet rinner av snabbare än en nyfödd börjar skrika.  

Mitt ansikte antar färgen av en solmogen jordgubbe, jag sänker huvudet och halvspringer hem.


LYCKA TILL I LIVET PER!