Jullejamen checkar in!

Egentligen är det ett jättebra tillfälle att checka ut, men Julia tycker inte det förstår ni. Vet ni varför?
Då kan ni väl maila eller slå en pling för Julia har ingen aning!

Vill ni veta en sak? Jag är så jävla mätt.
Det är inte det minsta märkvärdigt eller konstigt, om det inte vore för den lilla detaljen att jag är inne på 34:e raka timmen i mättnadens tecken!

Vad i hela Halmstads skogar, tänker ni nu, men så är det. Det var släktkalas igår, det var släktfrukost idag (tro mig, den är spektakulär!), och så hade vi ju rester. Icke att förglömma! Gott vare, mätt é ja, och nöjd! Trött, det är jag också. Och ÄNDÅ checkar jag inte ut!

Nej om man skulle ta och skriva ett smärtsamt långt inlägg, tänker jag istället. Ett inlägg som inte handlar om något speciellt, men som ändå tar ett par minuter att scrolla förbi. Hehe. Ja det ska jag göra. Det får bli en tävling, den som orkar hänga med längst vinner! Priset står någonstans i inlägget. Aaaaah, den ni! Sug på den!
Styckeindelning ska jag inte heller ägna mig åt. Allt ska hänga samman, oavsett om det handlar om mattor, Naan-bröd, himlen eller buddhism. Ett ytterligare irritationsmoment vore ju att låta fingrarna hoppa över alla tangenter som inte har en bokstav på. Dåhadevarjemeningsettutsåhärochdethadejuintevartsåjäklakulellervadtyckeniintekanmansättapunkthellerutanfårfortsättaiallevighethahaha.
Nej lite snäll är jag allt. Vi struntar i den regeln.
Jag har tänkte lite det senaste, det var väl konstigt. Ämnet för dagéns tanke är det här fenomenet pinsam tystnad. Hur vet man attn tystnad är pinsam? Är den alltid pinsam för båda parter? Om den inte är pinsam för båda parter, är den då pinsam alls? Vad exakt är det som är pinsamt? Måste man prata konstant för att undvik denna awkwardness? Det har jag tänkt på idag. Och nu tänker jag så det knakar. När man är med folk man känner väl så inträffar ju aldrig pinsamma tystnader nästan, men om de göra det så vet båda två oftast exakt när det händer. (Det kan man ju fastställa eftersom man oftast brister ut i skratt och säger: nämen oj så pinsamt det blev. Det gör man inte till halv-bekanta eller totala främlingar. Dem pratar man inte med alls för övrigt. Inte jag iallafall. Vad ni gör på fritiden är upp till er. Slut på parentes). Men...är det liksom så att ett visst tonläge sänder ut en kemisk substans? Som fastnar på samtalspartnerns hud och irriterar och gör allt pinsamt? Eller finns det en undermedveten doft som luktar pinsamt som aktiverar ett centra i hjärnan? Eller är det rentav tankeläsning det handlar om? En tänker "pinsamt" och den andra infiltreras ofrivilligt av denna smutsiga tanke? Kanske blir man så nervös vid en tystnad att det omedelbart utsöndras ett hormon som smittar. Ja, alternativen är många och långa. Jag kan fortsätta i evighet. Det kan jag ju verkligen, det här ska ju bli ett evighetsinlägg. Jag tycker det är kul.
Jag har tänkt lite mer också. Ja, pinsamma tystnader tar sisådär tre minuter att analysera in absurdum om man heter Julia (och det gör ju jag), så ämnen avlöser varandra. Ett vanligt, ointressant ämne hinner grundligt forskas om och reflekteras över under en genomsnittlig tid på trettio sekunder. Sen försvinner det igen lika kvickt, men det är en annan femma. Hur som helst, den där andra saken jag har tänkt på, det är det här med svenska språket. Jag är en sån person som kan störa mig halv fördärvad på särskrivningar, felstavningar, men framförallt; när man använder uttryck i fel sammanhang. Åh min gud. Ingenting är så irriterande! Eller det här; folk som använder ord de inte förstår. På ett högtravande och högfärdigt sätt. Jag vill ta fram knogjärnen med en gång!
En annan sjukt irriterande sak är när folk överanvänder ord (eller uttryck för den delen): allt är "ascoolt" eller "krydd", för att inte tala om hur mycket man "lol"-ar varje dag, ojojoj! Sån överanvändning av ord liksom sätter igång mina argområden i hjärnan. Genast får jag ett grovt sammanbitet uttryck, och jag vågar inte ens glipa på käkarna för jag är rädd att en elak gliring ska smita ut. Det är faktiskt sant. Jag har extremt tydligt kroppsspråk, och det är jag medveten om. Det många andra inte är medvetna om är att jag KAN hålla inne på åsikter om jag vet att jag verkligen måste, men i många fall tänker jag att; äsch vafan, den här människan mår bättre av att veta det, så det är ingen panik. Iallafall, sammanbitna tänder är ett säkert tecken på att jag är irriterad. Spikrak mun, det är ett annat säkert tecken. Mina mungipor vinklas upp max en halv grad, om ens det. Ner däremot, dit verkar de halka titt som tätt. Det är ett annat säkert tecken.
Är någon kvar än? DU är kvar ja Julia, men dig kan man alltid räkna med! Det blir nog du som vinner en kram! Då kommer du se utt som Vilse i skogen. Det fanns en kille som hette så när jag var liten. En tecknad en, alltså. Man kan ju inte heta Vilse på riktigt. Vilse på låtsas kanske man kan heta, eller Vilse på Öland. Oj jag har helt glidit ifrån ämnet (som ju inte existerar). Så det gör ju inte så mycket. 23:28 är klockan nu. Det där med klockan, det är ganska fascinerande tycker jag. Tänk att alla människor på hela jorden, går efter en viss tid. Visserligen är tiden inte synkroniserad, vilket bara gör det hela ännu mer fascinerande; den är anpassad. Den är anpassad efter solen. Det är ju sjukt fräckt ändå! Det underlättar nog en hel del. Annars hade man blivit förvirrad om man pratade om klockan två på natten med någon från Japan, och då är det mitt på ljusan dan och så vidare. Inte exemplariskt direkt. Det här påminner mig om de där jäkla övningarna vi fick i engelskan i höstas, freewriting. (Det tog mig tre försök att stava till det ordet). Man skulle skriva oavbrutet under tre minuter, eller om det var tio, och den enda regeln man hade var att det var strängt förbjudet att stoppa. Då flippade jag ur i vanlig ordning och texten började påminna mer och mer om något som liknade en undervisningstimme av Kåge, total avsaknad av värde. Men det var rätt kul.Precis så sitter jag nu också, fingrarna knattrar likt kulsprutor. Det är ett under att de inte börjar brinna. Jag minns att Burl läste min text en gång, och minsann, stog hon inte där fram vid tavlan och skrattade, den odågan! Åt min fina text. Iförskämt. Nej oförskämt tror jag du menade där Julle, ja det har jag rätt i. 23:33 är klockan. Det där med klockan, det är ganska fascine....nej det ämnet har jag redan plöjt. Den gubben går inte. Det skeppet har seglat. This ship has sailed. This text has come to an end. Godnatt på er mina små kycklingar!








HAHA, nej så lätt blir ni inte av med mig!
Kom alla mina små kycklingar!
Vi törs inte!
Varför dååå?
För vargeen!
Vad äter han?
KÖTT!
Vad dricker han?
BLOD!
Kom ändåå!!!
*slafs slafs*

Hahaha.
Sensmoral: utmana inte vargen om du inte kan kasta sten i glashus.
(See what I just did? Jag gjorde ett sånt där jävla irriterande exempel på när folk använder uttryck fel)(Om jag hade läst det där så hade jag fnyst och bitit ihop käkarna utav bara "#&%!)(Undrar förresten om ni hittar felstavningarna eller felanvändningarna av tecken som jag har smugit in i texten. Det var kul)
Nu blir ni av med mig.