Idag begravdes min älskade farfar.
84 år gammal och helt klar i huvudet, trots att kroppen inte längre orkade med.
"Nu orkar jag inte mer" sade han för några veckor sedan, och somnade in under natten.

Jag och mina fem kusiner hade fått ett väldigt hedersfyllt uppdrag. Tillsammans bar vi kistan från kyrkan till graven. Det hela var väldigt fint, och bakom oss tågade de ca 100 andra gästerna, familj, vänner och bekanta.

Det är underligt det där med begravningar. Det är som att hela släkten liksom kommer varandra närmare bara för att någon försvinner. Det kändes väldigt fint att få dela en sådan händelse med mina kusiner, och känna att alla var där för varandra.

Nu har vi just varit och tittat på graven, när den är stängd. Den är helt överbelamrad med blommor, fantastiskt fint. Jag är alldeles tung i huvudet efter alla tårar. Ska lägga upp en bild senare på hur vacker farfars grav blev.

Vila i Frid, Farfar
Vi ses