Jag har vaknat upp ur min vinterdvala idag, uppenbarligen.

Är på väg hem från bussen så sakteliga, går över bron och sätter luften i vrångstrupen...
DE HAR HUGGIT NER MITT KLÄTTETRÄD?!?! OCH LAGT MINA FINA HOPPSTENAR I EN DAMMIG HÖG!?!?!
Stannar med lätt gapande mun och tårar i ögonvrån. (Ja det är sant, jag hade faktiskt tårar i ögonen).
Med tunga steg går jag hem och frågar mamsen vad sjuttsingen som försiggår i världen egentligen.

"Julia de högg ner det trädet för två månader sen. Stenarna har legat sådär i flera dagar."

Eeh.

Va?

Och var fan har jag varit då?

Har jag kallhjärtat gått förbi dammiga lik varje dag i flera veckor utan att så mycket som dra efter andan?


Tillåt mig att ångra mig; jag har inte vaknat upp ur min dvala, jag har vaknat upp från min brutala omänsklighet. Pinsamt.
Skämmigt.
SKÄRPNING!