För ett tag sen så frågade min mormor mig om jag ville ha ett smyckeskrin av henne.
Pfft, nej, var min första tanke. Men sen sände jag en tanke till min smyckehållare som jag har här hemma. Dignande av smycken, svettandes och lidandes, står hon där dag ut och dag in. Jag ångrade mig kvick angående smyckeskrinet.

Som den tjej jag är har man smycken till förbannelse. En del är hemska; jag vet varken var de kommer ifrån eller varför jag ens har kvar dem, men en del används flitigt. Nu har jag använt skrinet ett tag, och det är jättesmidigt att ha faktiskt!





I det här facket låg tills alldeles nyligen ett par ynka ringar. Sen frågade jag mamma om inte hon hade några smycken, och vad händer? Jo hon tar fram ett smyckeskrin med en hel del snygga smycken! Några armband, ett halsband, en jättefin berlock och typ sju ringar! EH MAMMA?! Hade du glömt att du hade en dotter eftersom du gömde de i alla dessa år!?!