När jag jobbar i hemtjänsten tvingas jag gå runt med en sån här vrålhäftig identifikation.
Det där med att ha en bricka har stigit mig lite åt huvudet. Idag när en tant frågade mig vem jag var, såg jag mig mystiskt omkring med halvslutna ögonlock innan jag med en förströdd knyck på handleden knäppte fram ID-kortet ur innerfickan på min långa rock och sa:

"My name is Jules. THE Jules"

Sedan drog jag tillbaka kortet, satte händerna i sidorna, synade tanten uppifrån och ner och sa:

"Och vad kan jag hjälpa dig med idag då? Städ och tvätt?"

Och ungefär där försvann allt coolt som någonsin kunde anas med den brickan.
God damn it.