Jag är inte död. Än.
Så mycket kan jag säga.

Chansen är dock överhängande stor att jag dör den här helgen. Antingen blir jag nedgrävd i sandlådan av små barn, eller så dukar jag under för projektarbetet och matten. De två stora momenten jag har grav och allvarlig ångest inför. Ångeste tar sig form i olika symptom, vilka jag allra helt önskar slippa så fort som möjligt. Smärtsamt är vad det är, riktigt smärtsamt.

Ikväll blir det Veronica Maggio med goa klasskompisar. Inte klasskompisar så länge till...sorgligt.

Jag ber om ursäkt för att jag typ gått och glömt bort att skriva, men jag hinner inte. Tiden. Räcker. Inte. Till.