Kära återseenden, och en stor lättnad. Känns skönt att veta helt klart. Att äntligen få det ur huvudet, och att kunna se fram emot ett nytt tillfälle. Lättnad å ena sidan.
Stor irritation å andra. Irritation och frustration. Ämnet är bytt, känslan är bytt, kvar är frågor och frustration.
Hur ska jag kunna veta? Tala klarspråk. Eller nej, bara tala.
"Att tala är silver, att tiga är guld".
Inte alltid. Ibland är det guld att kunna förstå. Svårt att förstå utan att höra. Eller se. Eller ens uppfatta.

Analys efter analys. Nackdelen med att vara av det tjejiga sorten. Ständigt dessa analyser.
Vad skönt att kunna uppleva saker utan att behöva granska in i minsta beståndsdel efteråt. Undrar just hur det skulle kännas...särskilt när det man analyserar kanske inte ens är något att analysera? Eller om det bara existerar i en verklighet som jag ser, men ingen annan? Jag, och förhoppningsvis någon mer, men det går inte att veta. Eller gör det det?

Det gör det. Men mycket är i vägen. En väldigt liten grej fysiskt sätt, ett helt företag psykiskt. Och det vet jag, att dit kommer jag aldrig. Sånt är livet.

Fast jag skulle bra gärna vilja veta om min verklighet är någon annans, eller om det bara är en hjärnas fantasifoster?

Massor av frågor, inga svar.

Dags att sova.